Häromdagen kom brevbäraren med ett paket som visade sig innehålla Paulo Coelhos senaste bok, "Otrohet". Jag tackar Bazar Förlag så mycket för recensionsexemplaret!
Boken är redan utläst och recensionen kommer såsmåningom =)
jag känner mig lite kluven. Under ett drygt års tid uppdaterade jag den här bloggen dagligen och tyckte verkligen att det var roligt. Sedan blev jag gravid - vilket jag tyckte var extremt roligt - och med graviditeten kom en trötthet som inte kan beskrivas med ord. Jag orkade helt enkelt inte jobba heltid (huller-om-buller-skift på dygnets alla timmar och årets alla dagar), plugga lite (specialistutbildning) OCH uppdatera bloggen. Det blev bloggen som fick stryka på foten, vilket ju märkts på frekvensen på mina uppdateringar...
Om tre-fyra veckor, i mitten av september, är det tänkt att min och sambons lilla bebis ska komma till världen. Tills dess har jag all tid i världen, men sedan kommer ju bebben komma i första hand. Men jag antar att jag kommer (eller åtminstone kommer försöka) läsa en del ändå.
Frågan är hur jag ska göra med bloggen. För jag saknar den, och jag saknar kontakten med er. Jag är en sådan där person som tycker att det som är värt att göras, är värt att göras ordentligt. Alltså skulle jag vilja uppdatera den här bloggen dagligen (eller iallafall så gott som dagligen), och jag skulle vilja delta i alla roliga utmaningar osv. Men frågan är hur mycket man hinner som nybliven mamma...
Är det någon som har idéer? Ska man låta bli att blogga om man inte har tid att uppdatera bloggen (eller läsa!) så ofta man vill? Eller är några inlägg då och då bättre än inga alls?
Nu, när jag är havandeskapsledig, och har lite mer tid än annars, har jag tagit mig i kragen och börjat använda Goodreads. Jag har åtminstone lagt in de böcker jag läst hittills i år, och nu är min tanke att jag ska fortsätta med detta, för jag inser ju fördelarna.
Till saken. Det vore jättekul att bli vän med er bloggvänner på Goodreads. Antingen om ni vill lägga till mig, eller skriva i en kommentar till det här inlägget vad ni heter på Goodreads, så kan jag lägga till er.
Om ni nu skulle vilja lägga till mig som vän, heter jag Caroline Karlsson (Skövde) på Goodreads. Hoppas vi ses där =)
Alltså. Var ska jag börja? Nog för att jag hört någon kollega och någon bekant lovorda Ninni Schulmans böcker, men det har ändå tagit mig ett par år att komma till skott med att läsa någon av hennes böcker. Nu började jag från början, med "Flickan med snö i håret". Och jag brukar inte svära här på bloggen, och jag ska inte göra det igen, men nu måste jag bara. Fyy helvete så bra den var!!
Det har nog aldrig hänt förr att en författare - efter att jag läst EN enda bok av personen ifråga - har seglat direkt högst upp i toppen på listan över mina favoritförfattare. Men Ninni Schulman lyckades. Hon sopar fullständigt banan med alla sina svenska (och utländska också, för den delen) deckarförfattarkollegor. Hennes språk är underbart, hennes karaktärer ytterst genomtänkta och äkta och själva intrigen ska vi knappt tala om. Den är verkligen sällsynt välskriven och trovärdig. Hatten av för Schulman! SÅ. HIMLA. BRA.
/Caroline (som knappt tycker att det är värt att läsa andra böcker efter denna... Ja, förutom Schulmans övriga två då...)
Från Bazar Förlag dök Cecelia Aherns "Mitt liv och jag" upp i brevlådan - till min glädje. Den gjorde sig utmärkt som läsning under parasollet!
Beskrivning från förlaget:
Lucy Silchester har fullt upp med livet, vänner, katten, familjen, andras invecklade relationer, arbetet (som hon inte gillar) och en bil som ständigt måste till verkstaden. Livet har kört fast i samma hjulspår.
En dag knackar livet på hennes dörr i skepnad av en ganska nedgången man i en gammal kostym. Livet följer Lucy vart hon går och hon tvingas att möta sig själv och de halvsanningar som kantat hennes liv. Kan livet lära henne att vara sann mot sig själv?
Det här var sannerligen en historia i sann Ahern-anda. Och förmodligen den bästa sedan "PS. Jag älskar dig!" och "Där regnbågen slutar", som båda blev storfavoriter hos mig. "Mitt liv & jag" når inte riktigt upp till samma kvalitet som nyss nämnda titlar, men Ahern är åtminstone en god bit på vägen. Den här boken liknar nämligen ingen annan jag läst, och den är dessutom både mysig och lite smårolig. Tyvärr finns även vissa delar som blir lite sega och tjatiga i längden, men på det stora hela är detta helt klart en läsvärd, annorlunda och charmig historia.
