"Min mormor hälsar och säger förlåt"
Kategori: Bokrecensioner
Titel: "Min mormor hälsar och säger förlåt"
Författare: Fredrik Backman
Format: Inbunden
Antal sidor: 448
Förlag: Bokförlaget Forum
Copyrightår: 2013
Baksidetext: Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Stå-naken-på-balkongen-och-skjuta-med-paintballgevär-på-män-som-vill-prata-om-Jesus-galen. Men hon är också Elsas bästa, och enda, vän. Det är in i mormors sagor som Elsa flyr på nätterna, till Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas. För där är alla annorlunda, och då behöver ingen vara normal. Så när mormor dör och efterlämnar en serie brev, med ursäkter till människor hon gjort illa, blir det början på det största äventyret. Det leder Elsa till en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar. Men också till sanningen om sagor och kungariken, och en mormor olik alla andra.
Omdöme:
Det bär mig verkligen emot att skriva den här recensionen, för Fredrik Backman är en av det här landets härligaste personer - det är jag övertygad om - och jag levererar härmed en totalsågning av hans nya bok. Tyvärr. Jag älskade "En man som heter Ove", och det var inte det att "Min mormor hälsar och säger förlåt" inte levde upp till mina förväntningar, utan snarare det att den här boken tillhör en genre som jag vanligtvis inte läser just för att jag inte gillar den. Och jag hade inte väntat mig en sådan bok av Backman. Jag hade räknat med något i Ove-stilen, det vill säga en humoristisk och samtidigt seriös historia, men det här är en naiv fantasy-liknande berättelse som är alldels för överdriven och barnslig, emellanåt på gränsen till pinsam. Visst, det finns ett allvar där nånstans. Ganska mycket allvar, tillochmed, men det hjälps inte när allt annat är så tramsigt och extremt. Allra minst gillar jag mormoderns alla sagor och fantasivarelserna. Dessutom är boken full av jobbiga upprepningar. Vissa formuleringar och uttryck (t.ex. "inte så värst jättebra" och "Elsa vet det för hon har kollat upp det på Wikipedia", för att bara nämna två exempel) upprepas i det oändliga tills jag närapå kräks på dem. Ärligt talat övervägde jag åtskilliga gånger att helt enkelt ge upp hela boken och lämna tillbaka den till biblioteket på momangen. Och hade den varit skriven av någon annan än Backman hade jag aldrig läst ut den, men nu gjorde jag ändå det. Jag resonerade som så att om slutet var riktigt, riktigt hejdundrande bra så skulle väl slutbetyget ändå kunna bli ett "godkänt", men... nej, tyvärr. Att skriva den här recensionen känns som att svära all världens svordomar i kyrkan, och jag blir säkert ensam på hela jordklotet om att inte älska "Min mormor hälsar och säger förlåt", men den är tyvärr en av de hetaste kandidaterna på min "årets bottennapp"-lista... Ja, det är väl lika bra att jag också hälsar och säger förlåt!
Mitt betyg: 1/5
/Caroline
Författare: Fredrik Backman
Format: Inbunden
Antal sidor: 448
Förlag: Bokförlaget Forum
Copyrightår: 2013
Baksidetext: Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Stå-naken-på-balkongen-och-skjuta-med-paintballgevär-på-män-som-vill-prata-om-Jesus-galen. Men hon är också Elsas bästa, och enda, vän. Det är in i mormors sagor som Elsa flyr på nätterna, till Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas. För där är alla annorlunda, och då behöver ingen vara normal. Så när mormor dör och efterlämnar en serie brev, med ursäkter till människor hon gjort illa, blir det början på det största äventyret. Det leder Elsa till en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar. Men också till sanningen om sagor och kungariken, och en mormor olik alla andra.
Omdöme:
Det bär mig verkligen emot att skriva den här recensionen, för Fredrik Backman är en av det här landets härligaste personer - det är jag övertygad om - och jag levererar härmed en totalsågning av hans nya bok. Tyvärr. Jag älskade "En man som heter Ove", och det var inte det att "Min mormor hälsar och säger förlåt" inte levde upp till mina förväntningar, utan snarare det att den här boken tillhör en genre som jag vanligtvis inte läser just för att jag inte gillar den. Och jag hade inte väntat mig en sådan bok av Backman. Jag hade räknat med något i Ove-stilen, det vill säga en humoristisk och samtidigt seriös historia, men det här är en naiv fantasy-liknande berättelse som är alldels för överdriven och barnslig, emellanåt på gränsen till pinsam. Visst, det finns ett allvar där nånstans. Ganska mycket allvar, tillochmed, men det hjälps inte när allt annat är så tramsigt och extremt. Allra minst gillar jag mormoderns alla sagor och fantasivarelserna. Dessutom är boken full av jobbiga upprepningar. Vissa formuleringar och uttryck (t.ex. "inte så värst jättebra" och "Elsa vet det för hon har kollat upp det på Wikipedia", för att bara nämna två exempel) upprepas i det oändliga tills jag närapå kräks på dem. Ärligt talat övervägde jag åtskilliga gånger att helt enkelt ge upp hela boken och lämna tillbaka den till biblioteket på momangen. Och hade den varit skriven av någon annan än Backman hade jag aldrig läst ut den, men nu gjorde jag ändå det. Jag resonerade som så att om slutet var riktigt, riktigt hejdundrande bra så skulle väl slutbetyget ändå kunna bli ett "godkänt", men... nej, tyvärr. Att skriva den här recensionen känns som att svära all världens svordomar i kyrkan, och jag blir säkert ensam på hela jordklotet om att inte älska "Min mormor hälsar och säger förlåt", men den är tyvärr en av de hetaste kandidaterna på min "årets bottennapp"-lista... Ja, det är väl lika bra att jag också hälsar och säger förlåt!
Mitt betyg: 1/5
/Caroline
